Vem är Anton Edvard Pratté?
Det är nog inte många som hört talas om Anton Edvard Pratté, trots att han under sin levnad var mycket uppmärksammad både i Sverige och utomlands. Då visste man att han var en av Europas främsta harpspelare och att han ofta, men inte alltid, spelade sina egna kompositioner.
Men om vi tar det från början, så föddes han troligen den 22 november 1796 i en liten böhmisk stad som hette Haida, inte långt från den nordliga gränsen. Idag heter staden Nový Bor.
Som barn följde han med sin far på långa turnéer runt om i Europa. Fadern drev en marionetteater som blev mycket uppskattad och som stannade någon vecka här någon månad där och gav flera bejublade föreställningar, oftast ett par pjäser varje dag. Mellan pjäserna fick gossen spela på sin ”Davidsharpa”, som det står i samtida recensioner.
Sannolikt besökte de Sverige första gången 1807, då man bland annat gav föreställningar i Linköping och Norrköping.
Men knappt tio år senare, när Anton Edvard var arton år, stod han inte ut längre. Hans far var hetsig och grym, och han misshandlade sin son så många gånger att Anton Edvard under ett uppehåll i Danmark flydde.
Han befinner sig under radarn ett par år, så han levde mycket fattigt. Men så dyker han upp som virtuos på harpa i Sverige. Han stannar här under resten av sitt liv, utom när han ger sig ut på konsertresor i Europa.
Att han gav otaliga konserter bevisas av en lång rad annonser och recensioner från lokala tidningar över hela landet, men också åtskilliga från Stockholmstidningar.
Dessa recensioner är över lag alltid positiva, många gånger i översvallande ordalag. Visserligen var man fascinerad av det ovanliga instrumentet, men även mycket erfarna kritiker hade bara lovord att komma med. Han spelade mestadels egna verk, av sådana finns bevarade ett 80-tal, för ensam harpa, för kammarmusikensembler med harpa och soloverk med orkester. Han skrev också en del orkesterverk där harpa inte förekommer.
Att denna musik förblivit okänd beror till största del på att det bara var han själv som kunde spela den, och han bevarade noterna som sin egen egendom. När han avled var det ingen som kunde föra traditionen vidare. Han hade i och för sig haft några elever, men det levde inte upp till samma kvalitet. Musiken hamnade i arkiv och har sedan legat där ospelad tills Norrköpingssymfonikernas soloharpist Delphine Constantin-Reznik i sin jakt efter svensk harpmusik stötte på hans namn.
Under sina turnéer ute i Europa (Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Ryssland, Tjeckien och Österrike) stavade han gärna sitt namn på franska: Antoine Edouard Pratté.
Han behöll barndomens rastlösa leverne, och reste från ort till ort. Han hade ytterst sällan en fast adress. Ofta uppehöll han sig på herrgårdar och gods i Värmland och Östergötland, där han också undervisade barnen i musik. Under några säsonger i mitten av 1830-talet var han ledare för Norrköpings Musiksällskap, en föregångare till dagens Symfoniorkester.
Att han var en musiker och personlighet som väckte uppmärksamhet och som man högaktade bevisas av att han valdes in som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 1850, och av att han er bjöds tjänsten som soloharpist i Kungliga Hovkapellet – något han tackade nej till, förmodligen av rädsla för att bli bofast, men också för att han kanske siktade på en internationell position.
Anton Edvard (Antoine Edouard) Pratté blev nära 80 år gammal och bodde de sista åren hos en kvinnlig bekant (han gifte sig aldrig) i huset Odensnäs, bara någon kilometer från Ledbergs kyrka nordväst om Linköping där han också är begravd – och med namnet på franska på gravstenen.